I Sverige har det sedan år 2000 funnits fem officiella nationella minoriteter och minoritetsspråk, i följande storleksordning: sverigefinnar/finska (450 000–600 000), romer/romani chib (50 000–100 000), tornedalingar/meänkieli (50 000), judar/jiddisch (25 000) samt samer/samiska språk (20 000–35 000). Siffrorna inom parentes är uppskattningar av antalet personer som tillhör respektive minoritet, men det bör noteras att långt ifrån alla av dem talar sitt minoritetsspråk.

I den svenska lagstiftningen om nationella minoriteter (2009 och 2010) tryggas service på minoritetsspråk i vissa sammanhang. Ett exempel på detta är äldreomsorgen, som åtminstone delvis ska ordnas på personens eget språk, om personen tillhör sverigefinnarna, tornedalingarna eller samerna.

Romer och judar omfattas inte av denna rätt, eftersom de inte har ett lika starkt skydd i samhället som de ovan nämnda och därmed inte heller egna förvaltningsområdeskommuner. Orsaken till detta är att samer, tornedalingar och sverigefinnar är så kallade inhemska minoriteter, som har funnits inom den svenska statens område under lång tid.

Nu vill jag berätta om ett äldreboende som verkligen satsar på äldreomsorg på minoritetsspråk. Vård på det egna språket är av största vikt, eftersom personer med minnessjukdomar ofta glömmer språk som de lärt sig senare i livet, medan det egna modersmålet finns kvar.

Mitt exempel kommer från Gällivare kommun i norra Sverige, som är förvaltningsområde för samiska, finska och meänkieli. När jag deltog i det årliga mötet för förvaltningskommunernas minoritetsspråkskoordinatorer i Gällivare år 2014 fick jag besöka ett äldreboende som heter Gunillahemmet i Malmberget. Det är särskilt intressant för mig eftersom min mamma har arbetat där i många år. Allt jag berättar här kom fram under koordinatorernas studiebesök.

När man stiger in på Gunillahemmet är det första man känner hemtrevnaden i inredningen. På väggarna hänger konstverk som de boende själva har gjort. De boende verkar trivas, men det finns också en annan orsak till det: den särskilda hänsyn som tas till minoritetsspråken.

Det finns två slags verksamhet som båda aktiverar de äldres minoritetsspråk, alltså deras modersmål. Det finns verksamhet som 1) hålls på minoritetsspråket och verksamhet som 2) aktiverar användningen av minoritetsspråket. Ett exempel på det första är verksamhet som inte har koppling till minoritetens kulturella sedvänjor, men där språket som används i sammanhanget kan aktivera deltagarna.

Det kan vara svårt att locka äldre personer med minnessjukdomar att rita och måla, och de kan sitta tysta framför ett tomt papper. På Gunillahemmet ordnas ibland måleri för de boende, och då används endast minoritetsspråket. När handledaren på meänkieli eller finska ber deltagarna minnas hjortronutflykter börjar penslarna så småningom skapa målningar som påminner om hjortronmyrar. Någon kan till och med bli inspirerad att berätta hur de tillsammans med sin mamma först gick längs bergssluttningen mot källmyren och hur man på ett visst ställe var tvungen att hoppa över ett stort dike.

I den andra typen av verksamhet är språket i sig inte det viktigaste, utan själva aktiviteten, som aktiverar modersmålet. På Gunillahemmet har man byggt ett videorum dit de boende kan komma för att titta på program eller videor, bland annat på samiska, finska eller meänkieli.

En boende, som hade en svår minnessjukdom och nästan var blind, bjöds in att tillsammans med de andra se en film med jaktmotiv, eftersom han i yngre år hade varit en ivrig friluftsmänniska och jägare. Filmen handlade om björnjakt i Kanada, och denna annars så passiva boende följde filmen koncentrerat trots sin synskada. Filmens huvudperson satt på pass, och när björnen kom fram sköt han förbi. Då ropade den boende, som i vanliga fall inte sade någonting, på finska: perkele!

Dessa två exempel visar hur viktigt modersmålet är och hur livskvaliteten kan förbättras när en människa får möjlighet till sitt eget språk och sin egen kultur. Minoritetsspråket gör det också möjligt för andra människor, i det här fallet vårdarna, att få kontakt med en boende som har en minnessjukdom.

Dessutom bastar man på Gunillahemmet tre dagar i veckan, lyssnar på Finnmix tillsammans med de boende, ett meänkieliskt radioprogram som sänds på fredagar, firar minoriteternas nationaldagar, låter de boende delta i potatisupptagning och följa med renskiljningar. Videor om fiske och jakt är särskilt populära i videorummet. Detta är bara några exempel på deras mångsidiga verksamhet och på hur de individuellt beaktar de boendes bakgrund.

Det behövs definitivt fler verksamheter som Gunillahemmet! Det visar redan det faktum att äldreboendet är så efterfrågat som vårdplats att det tyvärr inte är möjligt att ta emot alla som vill komma dit. Detta äldreboende gör inte det minsta möjliga, utan satsar verkligen på att uppfylla paragraf 18 i språklagen.

Det är viktigt att de äldres mänskliga rättigheter har beaktats i språklagen. Äldre är en grupp som ofta hamnar i skymundan, eftersom de gör minst väsen av sig. Ofta betonas barns och ungas språkfostran, men människor i livets slutskede har lika mycket rätt till sitt eget språk.

Jag ville skriva till er just om Gunillahemmets utmärkta verksamhet, för att den ska kunna väcka inspiration och idéer hos er som arbetar med minoriteter eller som på annat sätt är intresserade av ämnet.

Jonna Palovaara

Se video:

En amerikansk-asiatisk flicka berättar i slutet av videon hur hennes enda sätt att få kontakt med sin japanska dementa mormor var att sjunga en japansk barnvisa för henne.

Läs mer om ämnet:

Information om Gunillahemmet

De svenska nationella minoriteternas webbplats

Minoritetsspråklagen från 2010 (Sverige)