Den här texten går lite utanför min bloggs egentliga ämnesområde, men den har ändå koppling till nordligheten. För min egen del vill jag lyfta fram ett annat, etiskt perspektiv på den svartvita samhällsdebatt som återigen har blivit aktuell och där den heta potatisen är Terrafame.

Även om jag är humanist och språkvetare kan jag säga att jag åtminstone vet något om gruvbranschen, eftersom jag arbetade som översättare för gruvbolaget Northland Resources åren 2010–2013.

För fyra år sedan vid den här tiden levde man i norra Finlands Kolari och i grannkommunen Pajala på den svenska sidan mitt i den livligaste gruvboomen. Northland Resources planerade en gruva både i Pajala och Kolari. Kommunerna lockade hemvändare, nya hus byggdes och människor sålde till och med sin egendom för att köpa aktier i gruvbolaget. I Pajala hade gruvan redan byggts och var i drift.

Sedan räknade bolagets ekonomiska experter lite fel. Järnpriset sjönk. I december 2014 lämnade bolaget in en konkursansökan. Pajalas nedgång började och människor upplevde en bitter besvikelse.

Kolaris största näring är turism, och den planerade gruvan skulle ha legat alldeles intill Pallas-Yllästunturi nationalpark. Företagarna i Ylläsområdet var rasande över gruvplanerna. De ordnade demonstrationer och försökte vädja till gruvbolaget, kommunens beslutsfattare, kommuninvånarna och turisterna. Den aktuella frågan var huruvida turismen och gruvan skulle kunna blomstra sida vid sida.

Även om Northlands gruvprojekt geografiskt låg mycket nära varandra skilde sig de utmaningar som verksamhetsmiljöerna ställde mycket från varandra. I Pajala fanns det knappt något motstånd alls, och det lilla motstånd som förekom kom från renskötarna.

I och med Northlands konkurs började glada dagar för företagarna i Ylläs. Nu har katten åter lyfts upp på bordet, eftersom det tornedalska företaget Tapojärvi Oy i fjol köpte gruvprojektet på den finska sidan från gruvbolagets konkursbo. För närvarande befinner sig projektet i en tillståndsfas som beräknas pågå i 3–5 år. Till skillnad från internationella bolag är Tapojärvi Oy finlandsägt, vilket i mångas ögon gör deras verksamhet något mer etisk.

Gruvbolag är ofta stora, internationella och kapitalstarka bolag. Man talar om hur de kommer att dra nytta av och berika sig på våra marker och bara lämna ärr efter sig. Det allra bästa vore om gruvbolagen var nationella. I Finland äger staten inte gruvor i samma utsträckning som i Sverige. Finland har helt enkelt inte kapital att finansiera gruvor. Dessutom saknar finländarna viljan att ta risker och investera i gruvor, vilket delvis är mediernas ”förtjänst”.

Medierna har en tendens att frossa i miljökatastrofer. Ibland är rapporteringen också orättvis. Mediernas svarta får, Talvivaara, har verkligen fått känna av detta, även om bolaget också har haft mycket likgiltighet och otur med sig.

Från metallproduktionsanläggningen i Harjavalta läckte tiotals ton nickel ut i Kumo älv år 2014, medan Talvivaaras nickelutsläpp var 2–3 ton.

Ändå har det rapporterats oavbrutet om Talvivaaras synder, medan Finlands största tungmetallutsläpp i ett vattendrag, det som skedde i Harjavalta, rapporterades mycket obemärkt. Var finns kommunikationens yrkesetik? Och sinne för proportioner?

Det borde också finnas positiv rapportering om gruvindustrin, eftersom det i Norden finns många exempel på gruvbolag som bär sitt miljöansvar väl, såsom LKAB, Boliden och Agnico Eagle. Nu använder medierna sin makt för att få gruvindustrin att framstå enbart i djävulens roll.

En form av påverkan på föreställningar är Suohpanterror, ”lassoterror”, som har fått stor popularitet i sociala medier. Det är ett anonymt samiskt kollektiv som publicerar tillspetsade och politiskt laddade bilder på Facebook. Bland annat gruvindustrin och markanvändningen har fått en rejäl skopa iskallt vatten över sig från deras håll. De starka bilder som kollektivet skapar är effektiva när det gäller att väcka avsmak hos människor, och särskilt unga människor i norr har aktiverats genom Suohpanterror.

Jag nämnde tidigare det konkursdrabbade bolaget Northland Resources, som planerade att öppna en järn-, guld- och koppargruva på den finska sidan i Kolari. De skräckbilder som medierna lyfter fram upprör folket och väcker stark kritik. Gruvprojektet i Kolari, nära turistcentret Yllästunturi, har fått utstå oskäligt hård kritik om uran, trots att det inte skulle ha funnits mer uran i det framtida gruvområdet än någon annanstans i marken. Bakom detta stod inte lokalbefolkningen, utan en viss turistgrupp som försöker stoppa gruvprojekt med uran som förevändning även på andra håll i Finland.

Generellt kan man fråga sig: har de som motsätter sig gruvor rätt att använda konsumtionsvaror tillverkade av metaller? Tänker de på hur mycket järn det finns i en bil, för att inte tala om smarttelefoner, där brytningen av de ädelmetaller som används i dem belastar miljön särskilt mycket i utvecklingsländer?

Det är sunt att motsätta sig sådant som kan förstöra den egna livsmiljön. Men för att vår nuvarande levnadsstandard ska kunna upprätthållas måste råvarorna komma någonstans ifrån. I Europa är miljölagstiftningen för gruvor sträng, till skillnad från exempelvis Asien, där dessutom arbetssäkerheten är på villovägar. Om ädelmetaller inte fås från europeiska gruvor importeras de därifrån de fås billigast, utan större hänsyn till miljön. Samtidigt stöder man sådan verksamhet.

Nyttoetik, alltså det som är dåligt för mig men bra för andra, ger ett nytt perspektiv på gruvornas existens: Vems intresse är viktigare? Var är det i global skala mest etiskt att producera metaller – i Europa eller i utvecklingsländer, utom synhåll och utom tanke? Även om utsläppen i det senare fallet är mångdubbla? Var vill man dra gränsen för hållbar utveckling?

Gruvindustrin väcker åsikter både för och emot, beroende på individens egna kopplingar och behov. Arktiska områden är särskilt känsliga, eftersom naturens återhämtning är mycket långsam. Dessutom lever det ursprungsfolk och minoriteter i nordliga områden, och deras behov beaktas ofta bara normativt. Som avslutning kan konstateras att den problematik jag beskrivit ovan är som en filosofisk skuta som gungar i materialismens korssjö, med miljöetiken som segel.

Jonna Palovaara