Med etnostress avses den stress som en individ upplever när hens etniska identitet ifrågasätts. Oftast kommer pressen inifrån minoriteten själv. Minoriteter har nästan utan undantag upplevt kolonisation och assimilering. Etnostress är stark i kulturer vars traditionella levnadssätt skiljer sig från majoritetsbefolkningens nuvarande sätt att leva. Ofta är det som två olika världar, och globaliseringen och marknadsekonomin tvingar ofta människor att ”välja” den ena, där man klarar sig bättre ekonomiskt.

Den samiska medieprofilen Suvi West har konstaterat: ”Om du vill få dåligt samvete, ska du födas till same.” Med detta syftar hon på allt det som äldre representanter för minoriteten förväntar sig av de unga. Man ska vara intresserad av kulturen, kunna göra traditionellt hantverk, tala minoritetsspråket, känna till de traditionella näringarna och arbeta för sin hotade kultur.

Minoriteter kan vara grymma mot sina egna. Det är få som får hela den här litanian med modersmjölken i dag. Det är lätt att skylla på de unga för assimilationspolitikens och globaliseringens följder. Den som inte kan språket klandras, och en kvinna som inte behärskar hantverk förringas.

Härnäst lyfter jag fram några exempel från det samiska samhället. En person som till och med är halv same betraktas inte nödvändigtvis som en riktig same, och samiska ungdomar kan själva också ifrågasätta sin samiskhet om de inte äger renar.

Barnen till en samisk vän till mig som bor i staden blev hånade vid släktfester i norr, eftersom ”lantalaisbarn” inte behöver kolt. Detta var verkligen beklagligt, eftersom min vän gör allt för att aktivera sina barn i samiskheten och i det delvis förlorade modersmålet.

Föräldrar och släktingar kan se ner på en blivande svärdotter eller svärson som en samisk ungdom tar hem, om personen tillhör majoritetsbefolkningen. Det anses vara fel gentemot det egna folket. Däremot är ett äktenskap med någon från ett annat urfolk inte alls en dålig sak.

Samer får ofta känna skuld också över var de bor, eftersom de som har flyttat bort betraktas som förrädare. Det är ändå minst av allt de ungas fel att det inte finns arbete i det samiska området. I dag bor över 60 procent av samerna i Finland utanför samernas hembygdsområde, det vill säga utanför kommunerna Enontekis, Utsjoki och Enare samt den norra delen av Sodankylä.

En ung person som vuxit upp utanför samernas hembygdsområde får ständigt bevisa sin samiskhet för släktingarna i norr. Det är inte konstigt att minoritetsungdomar ofta bär på en ständig känsla av otillräcklighet. Ett sorgligt faktum är att självmordsstatistiken bland minoritetsungdomar generellt är hög.

Tornedalska ungdomar plågas inte av lika stark etnostress, eftersom meänkielitalare inte är ett urfolk och inte har en särpräglad kultur på samma sätt. De har inte heller samma traditionella bakgrund som samerna.

Många tornedalska ungdomar har ändå dåligt samvete över språket, försöker hårt lära sig meänkieli och föra det vidare till sina barn. Det handlar ju om de sista stunderna, eftersom många som är födda efter 1960-talet inte längre har meänkieli som modersmål.

Förutom att minoritetens arv är en rikedom och allt oftare en källa till stolthet, är det också en källa till bittra känslor för många. Många utbildar sig och tar sedan med sig sin kompetens tillbaka till hembygden. Lika många blir kvar i söder, antingen frivilligt eller av tvång. I staden är man skenbart fri från förpliktelser.

En minoritetsungdom kan uppleva att hen bär en tung börda på sina axlar. De unga är få, och varje person står under ett vakande öga. Ingen vill ju vara den sista som talar språket.

Jonna Palovaara

Som inspirationskälla för texten har jag använt Aikios och Wests Saamelaisten käyttöopas (2013).