Blommig klänning, handväska, hårknut och hårprydnad. En frodig kvinna står framför ett hus i amerikansk stil.

Det är Amerika-Manta, min fars syster. Till jul brukade hon ibland skicka något när det var brist på varor här. Till oss barn fanns det alltid äpplen med. Det har stannat kvar i minnet.

Jag lånade samtalet ovan från när min far mindes sin faster Amanda, eller Manta, för mig. Hon hade flyttat till Detroit i Michigan på 1920-talet.

Från Finland emigrerade 370 000 människor till Nordamerika åren 1860–1924 i hopp om ett bättre liv. Det lokala språket kunde inte undgå att påverka de finländska emigranternas tal, och ur detta utvecklades amerikafinskan, eller fingelskan.

Det är en försvinnande form av finska, som en gång talades av en ganska stor finländsk gemenskap. Numera talar barnen, och särskilt barnbarnen, till dem som talade fingelska inte längre finska. De som behärskar språket befinner sig redan i slutet av livets tråd och är därmed en försvinnande ”naturresurs”.

Kone-stiftelsen finansierade år 2013 filmregissören Soile Mottisenkangas dokumentärfilmsprojekt, där Mottisenkangas intervjuade boende på vårdhemmet Finlandia i Kanada. Syftet var att förklara hur och varför språkformen utvecklades samt att dokumentera den. En man vid namn Viljo Perttula beskriver sitt språk i filmen: ”Om man i Finland började konstra med fingelska skulle de nog röka ut en, men mellan oss funkar det fint.”

Fingelskan vimlar av engelska lånord och översättningslån. Verbet vorkkia är ett bra exempel på ett lånord, medan betydelselånet beskrivs av exempelmeningen Mille lattialle (floor) olet menossa, när man menar Mihin kerrokseen olet menossa, alltså ”till vilken våning är du på väg?”.

Emigranterna tog med sig finländska ortnamn till Amerika, såsom Toivola, Nisula, Oulu och Finland. På samma sätt gav skogsfinnarna namn åt platser i Mellansverige och Mellannorge från och med 1600-talet: Kojvickokölen, Noppikoski, Pilkalampinoppi i Sverige samt Hangaharja, Lakkalamp och Paasanoppiknulen i Norge.

När man talar om fingelskan kan jag inte låta bli att nämna hur mycket dess situation påminner om meänkielis situation, även om de har en något annorlunda historia samt geografisk och politisk ställning. Det väsentliga är ändå att båda har ett långivande språk, som håller på att tränga undan eller till vissa delar redan har trängt undan det ursprungliga språket.

För att återvända till andra sidan Atlanten vet jag att Manta gifte sig med en svensk man. Äktenskap mellan två minoriteter var inte ovanliga i Amerika. Författaren Katja Kettu, journalisten Maria Seppälä och fotografen Meeri Koutaniemi dokumenterade fintianernas och deras ättlingars liv under tre års tid och sammanställde materialet i boken Fintiaanien mailla, som gavs ut förra månaden.

Som namnet antyder har fintianerna sina rötter både bland finländska emigranter och bland Amerikas ursprungsbefolkning. Man uppskattar att de är hundratals, kanske till och med tusentals. För de flesta har kontakterna till Finland brutits, och de upplever sig stå närmare sina ursprungsamerikanska rötter. Det är naturligt, eftersom de flesta av dem bor i indianreservat och inte har någon kontakt med Finland.

Äktenskapen med ursprungsamerikaner ingicks huvudsakligen med medlemmar av ojibwastammen. Det som förenade den finländska minoriteten och den ursprungsamerikanska minoriteten var bland annat fördomsfrihet, hantverksskicklighet och en stark relation till skogen.

Ursprungsamerikaner, liksom andra urfolk, för en ständig kamp för sin livsmiljö, eftersom storföretag vill göra områdena till resurslager för industrin. Markanvändningen på ursprungsamerikanska områden är ibland en orsak till att områdets minoritetsspråk försvinner. Härnäst skriver jag till er om ett extremt exempel på hur ett språk kan försvinna:

De flesta av de folkgrupper som lever isolerade från omvärlden finns i Amazonasområdet i Sydamerika. En brasiliansk lingvist hittade av en slump en ursprungsfolkgrupp på sex personer i Amazonas regnskog, i utkanten av reservaten. Han började så småningom föra kopparkastruller och andra bruksföremål till dem och lärde sig samtidigt deras språk medan han dokumenterade det.

Det gick många år innan han kunde språket så väl att han kunde samtala med medlemmarna i gruppen och ta reda på vilka de var. De berättade att de ursprungligen hade varit 2 000 personer, men att stora flygande saker, helikoptrar, hade flugit på himlen och dödat alla. Bara de hade blivit kvar.

I Brasilien är ursprungsfolkens områden skyddade, vilket innebär att de inte får användas för nyodling. När markägare vill utvidga sina plantager har det hänt att de till och med har dödat urfolk för att få tillgång till mer odlingsmark.

Jag ville lyfta fram detta talande exempel i detta sammanhang, eftersom dokumentationsprojekt om språk och kultur av det här slaget – som Mottisenkangas projekt samt Ketus och hennes medarbetares arbete – är oerhört värdefulla både för minoriteterna själva och för språkvetenskapen och kulturantropologin. Projekten berättar i sin tur om den nutida etniska väckelsens tid, då olika projekt sätts i gång för att revitalisera eller dokumentera språkformer och folkgrupper. Både nära och fjärran.

Jonna Palovaara

Mer om ämnet:

Kone-stiftelsens beskrivning av dokumentärfilmsprojektet för att dokumentera fingelskan

Yles artikel om bakgrunden till boken Fintiaanien mailla

Helsingin Sanomats artikel om ursprungsfolk i Amazonasområdet