I Finland har man länge talat om den obligatoriska svenskan i den grundläggande utbildningen och om hur studierna i svenska borde bevaras i Västra Finland, medan de i Östra Finland skulle kunna ersättas med studier i ryska. Man har ändå inte kommit särskilt långt i frågan. Det skulle öka ojämlikheten mellan eleverna, sägs det. Och visst ligger det något i det. Å andra sidan är det också ojämlikt att man vid gymnasiet i Kolari kunde studera latin och i Pello franska, beroende på lärarnas språkkombinationer. Det bästa sättet vore förstås att göra svenska och ryska till valbara språk, av vilka man måste välja ett. Detta skulle dock öka skolornas kostnader.

Myntet har alltid två sidor. Jag tror själv också att ryska språket vid östgränsen säkert skulle vara till större nytta för vissa, men absolut inte för alla. Det är lätt att vilseledande tänka sig att tornedalingar kan svenska bra, eftersom gränsen till Sverige går ett stenkast bort. Det är ändå en villfarelse.

För det första är gränskommunerna i svenska Tornedalen förvaltningsområden för finska och meänkieli, så man kan med mycket stor sannolikhet sköta sina ärenden också på finska på den svenska sidan, eftersom kunskaperna i finska är relativt utbredda väster om gränsälven. Alltså behövs inte svenskan.

För det andra vore gränsöverskridande samarbete önskvärt och värt att sträva efter. Praktiken visar ändå något annat: det gränsöverskridande samarbetet är obetydligt i förhållande till den potential som finns. I Torneå och Haparanda är situationen säkert en helt annan; därifrån har jag ingen erfarenhet. Men i de nordligare gränskommunerna stannar samarbetet alltför ofta bara på pratnivå. Detta har jag sett både under min skoltid i Kolari och under det dryga år då jag arbetade som minoritetsspråkskoordinator i Pajala kommun. Utifrån detta är närheten till gränsen inte nödvändigtvis någon garanti för språkkunskaper.

Jag har ofta fått höra att det skulle löna sig att studera trendiga europeiska språk, såsom franska, tyska, italienska och spanska. De två sistnämnda har varit starkt på frammarsch de senaste åren. Jag är för närvarande inte intresserad av en karriär i Centraleuropa, och att studera ett språk för någon enstaka semesterresa skulle kännas orimligt.

I stället började jag studera nordsamiska. Jag, som kommer från Tornedalen i Lappland, ser ingen nytta för egen del i att studera till exempel romanska språk eller kinesiska. Däremot är de samiska språken, som finns alldeles nära oss, till och med mitt ibland oss, mycket mer nyttiga och intressanta för mig. De är ju dessutom avlägset besläktade med våra språk.

Mina föräldrar undrade först över mitt språkval. ”Vad ska du med samiska till, du behöver det ingenstans”, fick jag höra. Ett nytt språk öppnar nya världar. Så gick det också för mig, och den världen öppnade sig alldeles intill. Snart fick jag översätta några texter till samiska, som visserligen korrekturlästes, och jag fick betalt för det.

De europeiska språken har jag hittills inte haft någon nytta av. Jag har studerat tyska och franska i högstadiet och gymnasiet. Av franskan minns jag inte ett dyft, av tyskan lite grann. Dessutom känns det meningsfullt att lära sig ett hotat minoritetsspråk, där varje ny talare är värdefull. De större europeiska språken har däremot ingen större nytta av en enda person som dessutom talar språket svagt.

Detta är bara min erfarenhet och min nuvarande åsikt. Jag beundrar människor som studerar vilka språk som helst och kan använda dem. Var och en definierar själv sina mål och åt vilket håll man tänker rikta blicken i framtiden, både yrkesmässigt och privat. Europeiska språk behövs förstås i viss mån i Finland inom näringslivet och turismen.

Jag kom också att tänka på en granne från Kolari som började studera kinesiska och blev kvar i Asien för att arbeta. Och en studiekamrat som började studera spanska vid universitetets språkcentrum, åkte på eget initiativ till Guatemala för att fortsätta språkstudierna i privatundervisning och senare fick arbete i Uruguay. Målmedvetenhet är beundransvärt!

Jonna Palovaara

Som inspirationskälla använde jag en artikel i The Guardian.