Veckans heta potatis på Twitter har varit samhällets könsbundenhet, eftersom hundratals kommentarer om orättvis behandling på grund av kön har publicerats under hashtaggen arkipäivänseksismi. Som exempel kan nämnas Satu Lapinlampis tweet: ”när en ung kvinna talar vid ett politiskt evenemang och farbröderna efteråt berömmer henne: ’Du talade bra för att vara flicka.’”

Om sexism har bland andra Elina Tuomi skrivit i sin blogg och Elina Lepomäki i en artikel publicerad i Uusi Suomi. Ämnet fick mig att skriva om språkets könsbundenhet.

Elina Tuomi skriver alltså att sexism innebär handlingar som ökar åtskillnaden mellan könen. Om vi börjar med Finland, som är en föregångare inom jämställdhet i Europa, märker vi att till exempel det finska personliga pronomenet hän inte gör någon skillnad mellan könen. Till skillnad från exempelvis svenskan med sina pronomen hon och han, även om man i Sverige så småningom har börjat använda motsvarigheten hen för att syfta på båda könen.

När vi går djupare än ytan märker vi att könsbundenheten lever starkt i vårt språk, särskilt när det gäller samhällsstrukturer. Manliga yrkesbeteckningar kunde räknas upp i mängder, men några yrken verkar vara förbehållna enbart kvinnor, såsom kirjastotäti, ”bibliotekstant”. Numera har man lyckligtvis börjat använda de yrkesbenämningar som utbildningsprogrammen erbjuder, såsom sähköasentaja, ”elektriker”, eller talonrakentaja, ”husbyggare”, i stället för benämningar som slutar på -mies, ”man”.

I vårt samhälle tänker man sig att vissa funktioner hör till män. Varför skulle annars förledet nais-, ”kvinnlig”, användas i så många uttryck, såsom naispappi, ”kvinnlig präst”, naisurheilu, ”damidrott”, och naispresidentti, ”kvinnlig president”? Har ni lagt märke till lika etablerade uttryck som mieskokki, ”manlig kock”, miesompelija, ”manlig sömmare”, eller miessairaanhoitaja, ”manlig sjukskötare”, även om någon kunde räkna också dessa som ”kvinnogöra”?

Formellt könsneutrala benämningar innehåller ofta ett så kallat dolt kön, som i sairaanhoitaja, ”sjukskötare”, som är dolt feminin. Detta gäller inte bara finskan, utan betraktas som ett språkligt universale, det vill säga ett drag som är gemensamt för alla språk.

Civilståndet syns när man tilltalar en kvinna: neiti, ”fröken”, och rouva, ”fru”, medan en man alltid är herra, ”herr”. Också i adjektiv som beskriver män och kvinnor syns förväntningar på könet. Jämför: kaunis, ”vacker”, komea, ”stilig”, sievä, ”söt”, och mitt hatord potra, ”präktig”.

Mannen är familjens överhuvud, och familjens egendom står i mannens namn. Det är detta som traditionen att ta mannens efternamn vid giftermål ursprungligen har byggt på. Även jag fortsatte denna tradition när jag tog min mans efternamn och blev fru Palovaara. Det gör också 70 procent av de finländska kvinnor som gifter sig i dag, även om tvånget att använda mannens efternamn i äktenskapet avskaffades först år 1985.

Sociolingvistiken ger oss vetenskaplig tilläggsinformation om språkets könsbundenhet. I allmänhet hörs stark dialekt och svordomar i mäns tal, medan kvinnors språk oftare är vårdat standardspråk, eftersom det har ansetts vara ett tecken på en finare och mer bildad människa. (Läs mer om detta i min text om den tidigare språksituationen i Tornedalen.)

Låt oss ännu granska sexismen i meänkieli: tornedalskheten präglas traditionellt av någon form av landsbygdskultur. Den uppfattas ofta som mycket maskulin, och om jag tänker på en prototypisk tornedaling ser jag kanske framför mig en älgjägare som praatar meänkieli. Alltså en man. I meänkieli finns ordet knapsu, som syftar på en man som gör ”kvinnogöra”, såsom diskar och städar. Detta berättar om hur man traditionellt har förhållit sig till könsroller även i Tornedalen.

Även det adjektiv som beskriver en kvinna i meänkieli är mycket maskulint: komea vaimo, ”en stilig kvinna”, eftersom kaunis, ”vacker”, inte hör till meänkielis ordförråd. Observera att man i Tornedalen inte gör skillnad på civilstånd: alla kvinnor är vaimoja. En manlig sjukskötare skulle oundvikligen ha betraktats som knapsu, eftersom sjukskötare på meänkieli heter kipusisko.

Kan vi då säga att språkets könsbundenhet enbart är antingen en bra eller en dålig sak? Ger inte till exempel användningen av könsbestämda personliga pronomen mer information i ett sammanhang?

Könskategorins påverkan på språket lyfts regelbundet fram i diskussionen. Ulla Tiililä uppmanade redan år 1994 i Kielikello att riksdagens titel puhemies, ”talman”, borde ändras till puheenjohtaja, ”ordförande”. Senare publicerade Finska språkets nämnd år 2007 sitt ställningstagande för att främja könsneutralt språkbruk.

Framsteg i denna fråga syns till exempel i att saamamies har ändrats till velkoja, ”borgenär”, och miestyövuosi, ”mansarbetsår”, till henkilötyövuosi, ”personarbetsår”. Språket uttrycker sin tid, och därför förändras det också när vi i vårt samhälle strävar mot absolut jämställdhet.

Jonna Palovaara

Tillägg 18.6.2016: En doktorsavhandling om ämnet granskades i går vid Helsingfors universitet av Mila Engelberg! Fint att frågan nu också har fått vetenskaplig grund.