Barn upplever att de kan flera olika språk. De litar på sina egna språkkunskaper eftersom ingen har sagt till dem att de inte kan. Ju äldre man blir, desto mer avtar entusiasmen och tron på den egna förmågan.

Detta visar ett gemensamt forskningsprojekt mellan Kieliverkosto samt universiteten i Vasa och Jyväskylä, där man intervjuade 5–6-åriga barn i Ivalo, Jyväskylä och Vasa åren 2012–2015. I forskningsprojektet ville man utreda förskolebarns uppfattningar om språkkunskap, språkinlärning och användning av språk.

När barnen fick frågan vilka språk de kunde, kunde svaren utöver mänskliga språk också innehålla annat: thailändska, venetianska, lejon och tiger. Till exempel djurens språk kan innehålla olika ljud som barnen upplever att de behärskar. Att tala fantasispråk är något positivt, eftersom det är ett tecken på barnens naturliga intresse för språk och tal. När ett barn fick frågan vilket språk hen skulle vilja lära sig, svarade en av de intervjuade: ”japanska, för där finns gott ris”.

Barnen hade inte ombetts bevisa sina språkkunskaper, utan man hade frågat var de hade lärt sig och använt språket. De hade också ombetts rita en bild av en språkinlärningssituation. I bilderna framkom moderns roll i språkinlärningen. Man kunde fråga mamma om råd i språkfrågor, eftersom hon kanske visste bättre än pappa. Mamma sade inte heller att du inte kan lära dig det eller att det är ett svårt språk.

Forskningsprojektets centrala observation var att förskolebarns vilja att lära sig språk är enorm. Barnen tyckte att språkinlärning var roligt. Om de upplevde ett språk som svårt, funderade de på om det berodde på att de inte hörde språket så mycket. Det är egentligen mycket logiskt. Om ett barn inte lär sig ett språk handlar det oftast om att barnet inte hör språket tillräckligt, det vill säga att språkinputen är för liten.

I den åldern sker språkinlärningen via öronen; barnet härmar det hen hör. När barnet börjar skolan blir språkinlärningen däremot mycket bokcentrerad, vilket gör många elever modlösa. I skolan börjar kunskaperna mätas, och barnet blir medvetet om vad man måste kunna för att kunna. Detta gör att man börjar tveka inför sin egen språkförmåga och tvivla på sitt kunnande.

Det vore fruktbart att vänja barnet vid olika språk redan inom småbarnspedagogiken, till exempel genom lek. Barn tycker att det är roligt att kunna många språk, medan vuxna väger nyttan av att lära sig ett språk i ekonomiska termer. Och inte bara vuxna – också högstadieelever gör det, eftersom språkinlärningen i den åldern blir mödosam och det finns annat man skulle vilja göra.

Som exempel nämner jag svenskans situation i den finländska läroplanen: studierna i svenska inleds huvudsakligen först i årskurs sju. Då väntar man helt i onödan, vilket gör skada framför allt med tanke på inlärningsresultaten, men också för elevens attityd. Det är ju märkligt att en person som har gått gymnasiet har studerat svenska i minst sex år, beroende på skola, men när en svensk kommer och frågar om råd blir det tomt i huvudet och samtalet förs på engelska.

Exemplet ovan visar att något är fel i det finländska systemet för språkundervisning. Att tidigarelägga språkundervisningen, lämna den lärobokscentrerade undervisningen och omkonstruera bedömningssystemet skulle utan tvekan vara nycklar till bättre språkkunskaper och starkare språklig självkänsla. Hur detta skulle ordnas i praktiken är en annan fråga, och inte heller lätt att förändra.

Den nya läroplanen som träder i kraft i augusti i år, OPS 2016, för dock in språkfostran som en del av skolornas verksamhetskultur. Enligt den bör varje lärare föra in språkfostran i sin egen undervisning och stödja parallell användning av olika språk som stöd för lärandet. Även flerspråkiga elevers språkkunskaper ska stödjas. Syftet är att stärka varje elevs tilltro till sin egen förmåga att lära sig språk och att modigt använda även begränsade språkkunskaper.

För att återvända till forskningsmaterialet hade ett barn i intervjun berättat om en bäck, bredvid vilken hen sitter och doppar tårna och funderar på språkfrågor. Låt oss var och en på vårt håll, likt barnet, fundera över våra fina språkrepertoarer. Nästa gång håller jag mig till samma ämne och skriver om språkbad bland minoriteter.

Jonna Palovaara

I denna text har jag inspirerats av Kielikoulutuspolitiikan verkostos webbplats (forskning), Yles artikel Leijonaa, tiikeriä ja venetsiaa – lapset osaavat kieltä kuin kieltä samt Utbildningsstyrelsens webbplats (läroplanen).