Med tiden blir minoriteter och minoritetsspråk mindre. Vad beror det på? 1. Talarnas naturliga bortfall, 2. blandäktenskap med representanter för majoriteten, 3. att majoritetsspråket väljs som hemspråk på grund av den egna språkkunskapen, som känns otillräcklig, och bristen på språkligt stöd.

Enligt purister vore det allra bästa förstås äktenskap inom minoriteten. Detta förverkligas dock bara för få, av följande skäl: 1. individens frihet, 2. bostadsort, 3. minoriteter är i allmänhet små, en lämplig partner är inte nödvändigtvis lätt att hitta, eller släktskapsförhållanden begränsar valet.

Blandäktenskap leder oundvikligen till att folk blandas på lång sikt. Det kräver energi och ansträngning att hålla det egna språket och den egna kulturen levande i vardagen, särskilt om man är den enda i familjen som talar minoritetsspråket och om omgivningen inte ger stöd för språket. Det är lätt att välja majoritetsspråket som hemspråk, och valet påverkas dessutom av omgivningens värderingar, attityder och språkpolitiska förhållanden.

Detsamma gäller också kulturens särdrag och etniska markörer, av följande orsaker: 1. att man döljer sina rötter på grund av skam som assimileringen har orsakat, 2. att det helt enkelt är lättare att smälta in i massan, 3. att amerikansk populärkultur och klädmode kör över kulturella särdrag.

Ordet jag leder er fram till är ”assimilation”. Inom fysiken kallas det jag beskrivit ovan termodynamik. Låt mig ge er ett exempel: Tänk att minoritetskulturen är en isbit och majoritetskulturen kokande vatten. Om dessa två blandas börjar isbiten smälta. Samtidigt svalnar det kokande vattnet. Slutresultatet beror på förhållandet mellan dem. Om det finns väldigt många isbitar tar smältningen längre tid och vattnet svalnar också mer.

Detsamma gäller kaffe med mjölk. Mjölken blandas så småningom med kaffet, även utan att man rör om. Bådas färger förändras till en ny gemensam färg. Allt i världen strävar mot ett energiminimum, och att bevara ordning kräver mycket energi. I mitt exempel skulle det krävas mycket energi för att hålla isbitarna frusna i kokande vatten.

Inom språkvetenskapen kallas fenomenet till exempel ”metatypi”. Det är en term som utvecklades på 1990-talet av den australiska lingvisten Malcolm D. Ross. Enligt den tenderar språk som ligger geografiskt nära varandra att förändras så att de blir mer lika varandra, eftersom tvåspråkiga talare orsakar förändringar i språket.

Som ett framtida skräckscenario förutspår jag att det i världen till slut bara finns ett kreolspråk kvar, en blandning av kinesiska och engelska, kanske mandarinengelska. Framtidens lingvister skulle då kunna studera substrat, alltså tidigare lokala språk, som skulle vara meänkieli, kvänska, de samiska språken, till och med finska och svenska. För detta krävs ändå sannolikt nästan obegränsat med tid, mätt med mänsklighetens mått. Den energi som bevarar ordningen i samhället består av pengar, språkpolitik och människors egen aktivitet.

En avslutande kommentar: Ett nordsamiskt språkbo har startat i Rovaniemi den femte oktober – go for it!

Jonna Palovaara