”Förskolornas roll när det gäller minoritetsspråk är central”, säger Leena Huss, minoritetsspråksforskare och professor i finska vid Uppsala universitet (Förskoleverksamhet, 2015). Med detta syftar hon på förskolornas språkavdelningar, som upprätthåller hotade minoritetsspråk i Sverige. I dag är situationen den att många föräldrar har förlorat sitt eget minoritetsspråk, och undervisning på minoritetsspråk har en allt större roll som språkförmedlare.

Språkbad (language immersion) är ett undervisningsprogram där ett andra språk tillägnas genom att det används i naturliga kommunikationssituationer. Modellen kommer från 1960-talets Kanada, och målet är funktionell två- eller flerspråkighet.

Syftet med språkbad har varit att lära en minoritet majoritetens språk. Tillspetsat har det till och med sagts att man i Finland har vänt saken upp och ner och politiserat den: man har börjat lära majoriteten minoritetens språk, svenska, för att tvåspråkigheten ska stärkas på konstgjord väg.

Språkbo är en verksamhetsform som liknar språkbad och som uppstod bland maorierna i Nya Zeeland. Äldre talare av maoriska lärde barn språket i förskolan.

I Finland finns språkbon på enaresamiska och skoltsamiska, i Norge på kvänska, i Estland på võro och i republiken Karelen på karelska. En särskild framgångshistoria hos oss i Finland gäller enaresamiskan: för ett tiotal år sedan talades enaresamiska av endast några få personer under 40 år. I dag har språket 300 talare, tack vare Suomen Kulttuurirahastos revitaliseringsinsatser, där det enaresamiska språkboet har visat sig vara ovärderligt. En annan effektiv revitaliseringsmetod har varit en kompletterande utbildningskurs i enaresamiska för vuxna. Kursdeltagarna fick vara lediga från sitt tjänstearbete i ett år och studera språket enligt mästare–lärling-modellen.

Situationen för språkbad på meänkieli

Revitaliseringen av meänkieli har varit aktiv i drygt ett par decennier. Ändå är språkets situation i dag svag: generellt sett finns det redan ett par generationer i Tornedalen som inte har fått meänkieli överfört till sig, på grund av den assimileringspolitik som den svenska staten tidigare bedrev. Få tornedalingar födda efter 1960-talet har längre meänkieli som modersmål.

Var ligger felet om språket revitaliseras men barnen ändå inte talar det? Det är motiverat att fråga om man talar språket tillräckligt mycket med barnen. Språkinputen måste vara tillräcklig för att språket ska läras in. Enligt min egen erfarenhet är meänkieli inte en naturlig del av barnets språkmiljö i den västra delen av Tornedalen.

Meänkieli skulle ha enorm nytta av fungerande och konsekvent språkbad- eller språkboverksamhet. Tornedalingar har från många håll fått höra föreläsningar om språkbonas möjligheter. Ändå har de ännu inte riktigt fått vind i seglen. Det finns några förskolor med finska och meänkieli i Tornedalen, men många av dem har inte fungerat på önskat sätt. Som undantag kan nämnas den föredömliga förskoleavdelningen Nalle-Maija i Kiruna.

En av meänkielis utmaningar är bristen på aktiva ledare och meänkielikunniga förskollärare. En annan utmaning är språkattityderna och det bristande samhällsstödet. De flesta unga och deras föräldrar anser att det vore bättre att lära sig finska direkt i stället för meänkieli, eftersom finskan går att använda på ett större område. Oavsett vilket minoritetsspråk det handlar om, meänkieli eller finska, borde staten och kommunerna stödja minoritetsspråkstalare mycket mer än i dag.

En orsak till språkavdelningarnas ineffektivitet finns i språklagen. Lagen om nationella minoriteter och minoritetsspråk (2010) förpliktar kommunerna att erbjuda förskoleverksamhet ”helt eller delvis” (17 §: hela eller delar av) på minoritetsspråket, vilket ger kommunerna fria händer att välja, eller minimera, omfattningen av verksamheten på minoritetsspråk. Detta är beklagligt, eftersom lagparagrafen är en vag översättning från engelskan. Det borde alltså stå ”helt eller till väsentlig del”.

En annan orsak är att föräldrarna eller förskolepersonalen inte upplever sina språkkunskaper som tillräckliga. De saknar mod att tala meänkieli, även om de kan språket. Språket är fortfarande stigmatiserat och byts lätt till svenska. Barn lär sig snabbt att svenskan har prestige och att meänkieli kanske inte är ett lika värdefullt eller användbart språk, eftersom det måste talas ”i hemlighet”. Språkvalet bär på ett budskap.

En liten överblick över samiskans situation

Även om samiskan, liksom meänkieli, är ett hotat minoritetsspråk, har den en starkare ställning i samhället än meänkieli och betydligt fler unga talare. Som minoritetsspråk möter den ändå liknande utmaningar som meänkieli.

Det finns samiska språkbon både i Sverige och Finland. I Finland finns språkbon utanför det samiska området i Rovaniemi, Uleåborg och Helsingfors. Utanför det samiska området är det svårt att få tillräcklig språkinput, och risken är att språkkunskapen blir tunn. Det är ändå värt att notera att även om Utsjoki är den enda kommunen i Finland där samerna är i majoritet, är lekspråket ändå ofta finska i en samiskspråkig förskola. Detta är ett bekant fenomen även från språkbon i Sverige, eftersom barn vid 4–5 års ålder börjar använda majoritetsspråket allt mer i sina lekar. Barnet är som en sensor som mycket känsligt uppfattar språkattityderna i omgivningen och vilket språk samhället fungerar på.

Tack vare samiskspråkig lärarutbildning finns det samiskspråkiga lärare, men de har svårt att orka i sitt arbete. Det finns lite samiskspråkigt läromaterial, eller så finns det helt enkelt inget alls, vilket gör att lärarna måste skapa det själva. De känner ofta otillräcklighet, eftersom arbetsbördan är stor.

Problemet med samiskspråkigt läromaterial är att läroböckerna ofta har översatts från finska. Detta kan ses som ett slags fortsättning på förfinskningspolitiken, eftersom läroböckernas innehåll inte kulturellt motsvarar det samiska samhället. Positivt är ändå att Utbildningsstyrelsen under innevarande år, liksom under föregående år, stöder Sametinget med 500 000 euro för produktion av läromaterial, vilket är mer än tidigare år.

Sammanfattningsvis kan man konstatera att man måste satsa på småbarnspedagogiken om man vill att språket ska bevaras. På många förskolor har man fått goda resultat av språkbadsexperiment när man har varit konsekvent med språket och använt det hela tiden. Enligt forskning har barnets modersmål utvecklats nästan till vuxennivå vid ungefär fyra års ålder. Om barnet exponeras för ett främmande språk före detta kan det utvecklas till tvåspråkigt. Detta förutsätter förstås att användningen av språket fortsätter även efter förskolan, vilket är en helt annan sak. I framtiden borde man alltså satsa ännu mer på lärarutbildning på minoritetsspråk och på tillgången till läromaterial.

Du kan läsa mer om språkförmedling bland de nordiska minoriteterna till exempel i:

• Leena Niiranens studie (2014) Kveenin kieli ja kulttuuri kahdessa päiväkodissa Pohjois-Norjassa – kielen elvyttämistä ja vähemmistökulttuurin välitystä

https://www.researchgate.net/publication/280210195_Kveenin_kieli_ja_kulttuuri_kahdessa_paivakodissa_Pohjois-Norjassa_-_kielen_elvyttamista_ja_vahemmistokulttuurin_valitysta

• Pigga Keskitalos doktorsavhandling (2010) Saamelaiskoulun kulttuurisensitiivisyyttä etsimässä kasvatusantropologian keinoin.

Jonna Palovaara

Om författaren

Hej! Jag heter Jonna Palovaara och är utvecklaren bakom Pyhän pirtin lukulahja. Läs också på min webbplats om vad annat jag sysslar med i Tornedalen. Kontakta mig gärna – det vore trevligt att lära känna dig!