Meänkieli har hittills bevarats väl i Tornedalen i Sverige. Bland äldre människor är det fortfarande ett levande språk. Att meänkieli har bevarats har främjats av gränsöverskridande giftermål, där den ena maken har varit från den svenska sidan och den andra från den finska sidan. Ofta har hustrun varit från Finland.
Detta kan förklaras med sociolingvistikens lagbundenheter: Det är vanligt att pojkar och män talar minoritetsspråk eller dialekt mer än kvinnor. Assimilationspolitiken leder till att minoritetsspråket stigmatiseras, medan majoritetsspråket får prestige. Då brukar kvinnor vara de första som vill byta minoritetsspråket mot majoritetens språk.
I Sverige har det tidigare varit fint att vara enspråkigt svenskspråkig. Tornedalska kvinnor har velat vara fina och gifta sig med en enspråkigt svensk man. Då har det i Tornedalen blivit kvar en rad meänkieliska ungkarlar, som har hittat en partner på den finska sidan.
För att inte tala om finska kvinnors arbete som pigor i norra Sverige, vilket också var ett sätt att hamna i ett gränsöverskridande äktenskap.
De finskspråkiga mödrarna har naturligtvis talat finska med sina barn, ofta Torneådialekt som ligger mycket nära meänkieli, och på så sätt har meänkieli bevarats i årtionden utan större ansträngningar.
På grund av det ovan nämnda har många haft släktingar på båda sidor om gränsen. Umgänget har varit livligt, liksom även annat samarbete. Gränsernas betydelse har dock gradvis betonats allt mer, och i byråkratins snår har det naturliga samarbetet minskat.
Finskan betraktas ofta som ett hot mot meänkieli. Som jag har skrivit tidigare anser många att det är nyttigare att lära sig finska direkt än meänkieli. Det är förstås förståeligt. Men finskan är inte ett hot mot meänkieli – det är svenskan som är det. Varje gång ett barn hör svenska blir inflödet av meänkieli mindre. Varje gång en tvåspråkig förälder väljer svenska som hemspråk blir det en meänkielitalare färre.
Jag talar också dialekt, även om jag behärskar finskt skriftspråk. Meänkieli har ännu inget standardiserat eget skriftspråk, och då finns det närmaste skriftspråket i Finland. Finskan är ett starkt och förhållandevis stort språk, och därför finns det mycket populärkultur på finska som även meänkielitalare skulle ha nytta av. Finskan och meänkieli stöder varandra. Några tornedalingar i Sverige som jag känner talar meänkieli med ”de sina” och mer finskt standardspråk med finländare.
Det är tveksamt att stänga Finland bakom gränsen, för då blir användningsområdena för meänkieli verkligen smalare. Risken är stor att meänkielis egna resurser inte räcker till för att bevara språket, om man helt vill stänga dörrarna till Finland.
Jag uppmuntrar unga tornedalingar att studera båda språken och jämföra deras skillnader och likheter! Det är bra att vara vidsynt och förstå meänkielis språkhistoriska grund. I Pajala undervisade jag åren 2014–2015 i ämnet finska som modersmål för barn vars modersmål var meänkieli, hos vissa starkare och hos andra inte lika starkt. Det blev en kontrastiv språkresa även för mig som lärare. Tillsammans med eleverna funderade vi på frågor som: Vad står det i läroboken? Hur skulle du säga detta på din egen dialekt? Om eleverna inte hade kunnat meänkieli skulle studierna i finska ha krävt mångdubbelt mer arbete.
Jag önskar att fler barn skulle välja meänkieli eller finska i skolan. Enligt min uppfattning är germanska och romanska språk ändå populärare skolämnen än de östersjöfinska språken. Barn är dock ganska lätta att locka att välja ett visst språk, till exempel med hjälp av utflykter, evenemang och studiebesök till Finland.
Detta skulle förstås kräva att resurser prioriteras i förvaltningskommunerna och att man hittar aktiva ledare. Situationen för meänkieli är alarmerande, eftersom det bara finns en handfull unga talare. Nu börjar det bli bråttom. Även i språkfrågor är de unga framtiden. Det är dem man måste satsa på, och de bör också få se möjligheterna på östra sidan av älven.
Jonna Palovaara
